Avundsjukan (On envy, in Swedish)

Avundsjukan har väl en motsvarighet i barndomsvärldens millimeterrättvisan. Innan jag tittar närmare på dem, skulle jag vilja fråga vad motsatsen skulle vara.

Det är väl mannamån och favoritismen?

Då anar man genast vad som kan ligga begraven i en för flitig användning av dessa termer från tex politiskt håll.

Det försåtliga med dessa negativt laddade ord är att de kopplas nästan undantaglöst till anekdoter som kasta grällt ljus på en klar orättvisa.

Därmed blir det underförstått att det blir bra att sopa väck denna millimeterrättvisan eller avundsjukan, för att åstadkomma Rättvisan.

Men tänk om den som framfört anekdoten inte tänkt på rättvisa? Utan på mannamån och favoritismen? En människa en röst - usch nej! då blir det pöbelvälde och katastrof. Ett fyllo på gatan får samma politiska tyngd vid valurnan som den väl insatte akademikern. Den håglöse arbetslöse får lika mycket att säga till om som den driftige företagsgrundaren som skapar alla jobben! Bättre med viktade röster för dem som har ett verkligt intresse av ett fungerande rättssamhälle!

Det är samma visa när det gäller skatter. Fast då slår det åt två helt olika håll. Å ena sidan högern som skriker att det är orättvist att de som skapar rikedomen (alltså i deras ögon -- de rika) ska beskattas i samma proportion som det tärande packet eller mer. Som den vidriga Thatcher i England som ville att drottningen (som lär vara världens rikaste kvinna) skulle betala exakt lika mycket i pund och pence i kommunalskatt som min pensionerade mor. Millimeterrättvisa åt de rika! Å andra sidan vänstern som talar om proportionellt lika beskattning och till och med ibland om progressivt ökande beskattning av de rika och kapitalägande. Men som ger efter för tjatet om millimeterrättvisan med momssatserna som är exakt lika för alla procentuellt oavsett betalförmåga, och dessutom innebär beskattning av redan beskattade pengar, särskilt för dem som bara har en anställningsinkomst och följaktligen inte kan dra av momsen i samband med rörelsekostnader.

En likartad fras som favoriserar högern är nivellering etc i utbildnings- och kulturvärlden. "De begåvade uppmuntras inte i den kommunala skolan!" heter det, men de som skriker menar egentligen att de rika inte får köpa sina barn förtursskolplatser. Och i England ser man resultatet av en sån inställning. För att de köpte platserna ska duga som priviligierade gentemot de kommunala så förstörs de kommunala skolorna konsekvent och brutalt. Högskolan likaså.

Jantelagen är egentligen bara en utveckling av samma tema. "Ingen får sticka upp" betyder väldigt ofta "jag får inte de privilegier jag ska ha". Frasen uppstod i Norge med Axel Sandemose som påverkades av sin tids fascistiska övermänniskoideal (som många andra författare i och för sig).

Det är nog dags att lämna hela debatten om avundsjuka etc åt sidan och börja fundera på hur ett rättvist samhälle skulle se ut. Om alla skulle vara med i produktionens (alltså de rikedomsskapande) beslutsprocesser på jämställda villkor, alltså med kollektivt och demokratiskt ägande av samhällets stora produktionstillgångar, då skulle man vara med om fördelningsbesluten, vilket skulle ta bort en del av olustkänslan och avundsjukan, och förhoppningsvis också skapa rättvisa förutsättningar för att utveckla alla inneboende förmågor och inte hålla tillbaks de ovanligt begåvade individerna.

Underligt nog så lyckades nog den gamla Sovjetunionen väldigt bra med denna uppmuntran i form av speciella skolor för matematiskt begåvade barn till exempel, även om systemet konsekvent missbrukades av den byråkratiska regimen till sin egen fördel. Och detta i ett land där millimeterrättvisan utvecklades till en konstart. Någon beskrev Sovjet som ett land besjälat av en vildsint jämlikhetspatos ("a fierce egalitarianism"). Jag tycker vi behöver mera sånt i Sverige. Då skulle kommunala musikskolan vara ett mönster för andra konst- och teknikskolor här och i världen, i stället för isolerat och nedläggningshotat. Och museerna skulle vara gratis och smockfulla av kunniga och entusiastiska besökare. Det behöver inte sägas att då skulle det finnas jobb och utkomst åt alla och problem med brottslighet och vandalisering skulle vara minimala (sånt kan även hända i ett kapitalistiskt land, som i Sverige stort sett under efterkrigsperioden (de gyllene åren) fram till ca 1985). För trygghet behövs det rätt lite. Problemet är bl a att myten om avundsjukan hindrar detta lilla från åt bli verklighet.

PS Det är glädjande att de nya "socialliberala" högern, Sveriges nya arbetarparti (vrålgarv!!), redan blivit av med två lögnaktiga ideologiskt drivna priviligierade lagbryterskor och girigbukar till statsråd. Detta innan de ens börjat! Och inte med en gång som Mona Sahlin med sin Tobleronekaka. Utan efter en massa fotsläpande och lögner. Vilka klantarsel och amatörer! Jag ser fram emot vad som kommer fram när man synar de mera slipade regeringskumpanerna i sömmarna!